Recensioner

Framgång av Lion Feuchtwanger
Nilsson förlag

By 11 januari, 2021mars 1st, 2021No Comments
Framgång av Lion Feuchtwanger
Översatt från tyskan av Karl Fägersten
Nilsson förlag

Finurlig men spretig roman

TYSKLANDS HISTORIA. Man får nog vara en smula bevandrad i nazismens uppkomst och framgång och slutligen herravälde för att kunna plocka upp alla detaljer, skriver Robert Myhreld, som läst romanen Framgång av Lion Feuchtwanger.

Lion Feuchtwangers Väntrumstrilogi utgörs av romanerna Framgång (1930), Oppermanns (kom att publiceras 1933 under annan titel) samt Exil (1940). Nilsson förlag har publicerat två av dessa tre böcker. De kan läsas fristående men har gemensamma nämnare: Totalitarism, nazism, förföljelse och mord på oliktänkande, judar och andra icke önskvärda. Den tredje, Exil, ska komma nästa år.

När jag för två år sedan läste mellanboken, Oppermanns, blev jag överväldigad av dess slagkraft. Handlingen utspelas i trettiotalets Berlin och fokuserar på den mer eller mindre sekulariserade judiska familjen Oppermann och deras närmaste vänner. Långsamt, långsamt dras snaran åt och vi vet alla hur det slutar. Det är med en imponerande precision som Feuchtwanger med människonära vardagsbeskrivningar formar den mosaik som är helhetsbilden.

Framgång, som utkommit i svensk översättning i år, är flera hundra sidor längre än Oppermanns och upplevs som spretigare. Tempot är långsammare, texten breder ut sig och sträcker sig långt utanför de tyska gränserna med det färggranna och breda persongalleriet. Vid handen har vi vildsinta socialister, proto- och fullblodsnazister, välmående kapitalister utan skrupler när det kommer till profit, skriftställare, framstående politiker, godtyckligt och rättsvidrigt dömda. På ett finurligt vis graviterar handlingen kring fängslandet av museichefen Martin Krüger. Han ställer i museet fram verk som är mäktiga män – storkaxarna – misshagliga och hamnar i en fångenskap som är svår att föreställa sig. En enskild persons öde som lägger samhällsomvälvningarna i tydlig dager. Många karaktärer i boken har samma föresats.

Tjugotalets München, huvudstaden i Bayern. Ett område med djup förankring i lantbruken, bergen, slätterna, floden Isar. Godmodiga invånare, tjurskalliga men enkla. Öl och weisswurst, fest och skrål, det är huvudsaken. Med några få undantag nämns inga historiska personer vid sina riktiga namn, men det är uppenbart vem som är vem. Hitlers fars namn används i det här fallet för Hitlers broder. Man får nog vara en smula bevandrad i nazismens uppkomst och framgång och slutligen herravälde för att kunna plocka upp alla detaljer. De stora dragen ritas upp med säker hand och går inte att missa. Inflationen med allt vad den innebar för det stora befolkningsskiktet, en gryende nationalism, kapitalets förmåga att säkert flyta på ytan samtidigt som den sträcker sina tentakler under samhällsinstitutionerna för att styra. Samtidigt styr politikers egenintressen, prestige och flathet. Bayerns invånare utmålas vara i behov av ledning.

Feuchtwanger var stalinist, vilket inte går att ursäkta. Förmågan att överblicka borde ha givit honom de insikter som räcker för att förakta, hata och motarbeta det stalinistiska Sovjetunionen som var en veritabel köttkvarn. Massmorden genom arkebuseringar, tvångsförflyttningar, svält och lägerarbete stod inte nazisternas brott långt efter – även om den saknade dess industriella kännetecknen och systematiska inriktning. En död människa är trots allt en död människa.

Det känns både givet och uppgivet att göra kopplingar till ovanstående idag och likaså hur vårt samhälle utvecklats. Sådana kopplingar har gjorts, även av mig, men insikter eller konstateranden utan åtföljande handlingar är verkningslösa. Kammarargument förflyktigas, omvandlas till intet, så fort de sätts på pränt för hundratredje gången på en vecka. Insikt utan handling är ett svek. I det avseendet är jag själv skyldig.

Robert Myhreld

Robert Myhreld