Recensioner

En dramatikers dagbok av Lars Norén
Albert Bonniers Förlag

By 11 januari, 2021mars 2nd, 2021No Comments

Flera lager i läsvärda dagboksanteckningar

En dramatikers dagbok av Lars Norén av Albert Bonniers Förlag

KRÄVANDE. Det är krävande att läsa Lars Norén, men det är väl värt alla ansträngningar, anser Bo Bjelvehammar som läst den aktuella fjärde delen av En dramatikers dagbok.

Detta är den fjärde delen av Lars Noréns minnesanteckningar, en sorts arbetsjournal, mer än 1 000 opaginerade sidor i ett flöde, utan styckeindelningar. Dagboksprojektet pågår bredvid andra projekt, som läsning, regiuppdrag, pjäsförfattande och de vanliga bestyren med att städa, tvätta och handla på Ica. Dessutom måste alla paket hämtas, med kläder och böcker. All denna köplust kan närmast framstå som sjuklig. Alla möten ska hållas, det yngsta barnet måste tas om hand. Den yngsta dottern kallas för övrigt bara S, de andra döttrarna omnämns med sina förnamn, Nelly och Linda.

Texten har olika skikt, men alla ting, låga som höga, noteras och avhandlas med största allvar och noggrannhet. I den stora detaljrikedomen och variationslusten finns en omåttlig uppmärksamhet och inlevelseförmåga. Lars Norén ser på sina scenmedarbetare lika ivrigt, som han iakttar samspelet i kön på Coop. Allt tar sin tid, alla konflikter måste odlas och alla fiender ges plats i boken. Det som tas upp kan vara DN, Sveriges Radio eller enskilda personer, som Tommy Berggren eller Leif Zern. Det han tycker illa om,  hos människor – något alldeles särskilt – är slapphet och vulgaritet samt det högfärdiga och det självbelåtna. Det finns människor som han gillar, som kritikern Tomas Forser och bröderna Welin från hans födelseby Genarp: Georg och solitären Karl-Erik. När han är på väg hem och passerar Esarp och Kyrkheddinge, då kommer bilderna: av hans föräldrar, av kliniken i Lund, bilderna av höstlera, betupptagning och ljusgröna bokar.

När Lars Norén är tillsammans med den yngsta dottern känns det som om han är i närheten av lycka. Och när han minns kostymören och scenografen Charles Koroly, då minns han en människa med stor glädje men också omåttlig saknad. Lars Noréns liv är fyllt av arbete och ofta måste han ställa in möten. Han orkar helt enkelt inte med dem under denna tidsperiod då det är urpremiär på tre pjäser om åldrandet och den ordlösa Stilla liv. Åldrandet och döden upptar hans tankar, han måste söka bot för fysiska skavanker, samtidigt som han ständigt arbetar med sin oro och ångest.

Han måste ständigt söka nya vägar för sig själv, det är då läsandet av filosofen Martin Heidegger kommer in i bilden. För att fortsätta att utvecklas som människa måste han hela tiden ifrågasätta sig själv. Det går väl så där, umgänget med Heidegger. Lars Norén gör många försök, men jag är tveksam till om de är särskilt fruktbara.

Detta är bara några enstaka nedslag i den rika dagboken där den stora behållningen är hans enormt skickliga handlag med språket. Det märks att han älskas att vara där, i språket. Det är krävande att läsa Lars Norén, men det är väl värt alla ansträngningar.

Bo Bjelvehammar

Bo Bjelvehammar