Recensioner

En port till andra världen av Aldous Huxley
Natur & Kultur

By 11 januari, 2021mars 2nd, 2021No Comments

Psykedelisk klassiker i nyutgåva

En port till andra världen av Aldous Huxley

Nyutgåva 2020.
Originalets titel 1954: Doors of Perception
Förlag: Natur & Kultur

Psykedeliska substanser kan öppna våra sinnen men de löser inga mellanmänskliga problem, konstaterar En port till andra världen har kommit ut i nyutgåva på svenska.

Den framgångsrika advokaten och författaren Ayelet Waldman hade nästan gett upp hoppet om behandling för sin psykiska ohälsa när hon fann sin bot i syra, LSD. Det var inte fråga om någon quick fix eller experimentella trippar, tvärtom. Hon doserade varsamt med vägledning av forskningens senaste rön och råd från kontakter med kunskap inom fältet. I boken A Really Good Day (2017) beskriver hon hur hennes liv förbättrades och stabiliserades med regelbundna mikrodoser.

Waldman är inte ensam om sina erfarenheter. Allt fler söker sig till psykedelika när den klassiska medicinen inte hjälper och inom psykiatrisk forskning har intresset för hallucinogener fått en renässans. Vissa forskare menar att de, rätt hanterat, kommer bli en viktig del av den framtida psykiatrin.

I den här samtida debatten passar en omläsning av Aldous Huxleys gamla kultklassiker Doors of Perception från 1954 alldeles utmärkt. I dagarna återlanseras den på svenska under titeln En port till andra världen, och med ett färskt förord placerar Carl-Michael Edenborg essän i en historisk kontext samtidigt som han visar att den ännu är intellektuellt utmanande. Det borde vara svårt att förneka ens för den torraste svensk.

En port till andra världen handlar om Huxleys egen jungfrutripp på meskalin en solskensdag i maj 1953 i hemmet i Los Angeles. Vid sin sida har han sin hustru Laura Huxley och den brittiska psykiatern Humphry Osmond som observerar och ställer frågor, guidar och bandar trippens förlopp. Det är säkert författaren till gagn när han senare återberättar förloppet.

Vid den här tiden är Huxley redan en litterär världsstjärna med många betydelsefulla verk bakom sig, bland annat den dystopiska romanen Du nya sköna värld, och han närmar sig de sextio. Det är alltså ett moget sinne som prövas, och ett intellekt väl inläst på hallucinogena droger som meskalin. Begreppet psykedelika är en term som lånats från grekiskan och som myntades av Huxley och Osmond först ett par år senare. Och meskalin är en psykoaktiv substans i kaktusväxten peyote, som traditionellt nyttjats av mexikanska ursprungsfolk i ceremoniella syften.

Huxleys, eller andra västerlänningars, sökande under inflytande av drogen ska inte förväxlas med ursprungsfolkens bruk, men det är inte heller något som Huxley inbillar sig. För honom är drogen blott ett medel för att få perspektiv och utforska gränslandet mellan socialiserade sinnen och den omedelbara omvärlden. Och som många andra av efterkrigstidens intellektuella, inte minst bland Frankfurtskolans efterträdare i exilens Amerika, är Huxley en stark kritiker av modernitetens narrativ om framsteg och utveckling. Allt detta påverkar givetvis också hans intryck och de slutsatser som han drar av erfarenheten.

Trippen blir inte som Huxley tänkt sig. Han får inga optiska villor, vilket kan bero på en gammal synskada, men upplever en skarpare syn och behöver inte längre sina glasögon. Och trots att han uppfattar de rumsliga avstånden som betydelselösa får han inga spatiala svårigheter utan rör sig smidigt och obehindrat. Han upplever timmarna som sekler och konstaterar att tankeförmågan förstärks, att världen och fenomenen framträder i andra former och i ett annat sken, där det alldagliga och naturliga blir fascinerande medan annat, som finkulturella uttryck, framstår fåfängt och banalt, rent av skrattretande. Jaget, eller snarare egot, det som kanske allra mest manifesteras i det civiliserade psyket, blir Huxley allt mer likgiltig inför under trippens gång och vetenskapen ger han inte heller mycket för. Istället associerar han till konstnärer som William Blake, vars dikt essän lånar sin titel från, och filosoferar om språkets och symbolikens förvrängda inverkan på livet och varat.

Det är mycket civilisationskritik på så få sidor, drygt femtio. Ändå hinner Huxley också diskutera för och nackdelar med olika sorters droger, samt dra slutsatser om att psykedelika borde legaliseras och ersätta dessa, även om han inte tror att det kommer att lösa några mellanmänskliga problem.

När essän publicerades 1954 var det idéerna som kritiserades snarare än formen, för litterärt erkändes den som ett mästerverk, och särskilt hårt sågades den av de som annars hellre pläderade för estetiken än för innehåll och budskap.

Nyutgåvan avrundas med svenska kommentarer från utgivningsåret och här kan man bland annat läsa hur Erik Frykman i Expressen ironiserar över innehållet, även om han medger att Huxley har en poäng i sin kritik av det moderna vetandet, och hur Gunnar Ekelöf i Dagens Nyheter ifrågasätter Huxleys omdöme i stort under den missvisande rubriken “Huxley som Columbus.”

Idag är det desto fler som argumenterar i linje med Huxley, men hans kritik av civilisationen och kolonialismen missas fortfarande ofta av såväl förespråkare av som motståndare till legalisering av psykedelika. Huxley föreslog syntetiska alternativ framför odling av växter och svampar, just för att inte exploatera kulturer och naturmarker. Det är viktigt att beakta i en tid när olika slags nykoloniala biopirater, från Big Pharma till den andliga turistindustrin, försöker lura till sig ursprungsfolkens mark och kunskap om hallucinogener, vilket kritiseras i boken The Cull of Personality – Ayahuasca, Colonialism, and the Death of a Healer av författaren Kevin Tucker.

Problemet är ingalunda löst. Frågan om människor ska få tillgång till psykedeliska substanser, som behandling eller bara som rent njutningsmedel, är hett aktuell. Vissa anser att det borde vara varje människas rätt att själv bestämma över, medan andra vill legalisera under kontrollerade former och inom forskningen och vården, som Huxley själv var inne på. Det finns också förslag om att ge psykedelika som ångestdämpande inom den palliativa vården.

Huxley fick sin sista tripp när han 1963 låg svårt sjuk i cancer. Assisterad av sin fru injicerades han LSD på sin dödsbädd, vilket Laura Huxley skildrar i sin bok The Timeless Moment.

Nette Wermeld Enström

Nette Wermeld Enström