Recensioner

Ingen går hel ur det här: Mitt liv i den svenska musiken av Kjell Andersson
Albert Bonniers Förlag

By 10 mars, 2021No Comments
Ingen går hel ur det här: Mitt liv i den svenska musiken av Kjell Andersson

En musikproducents minnen

Ingen går hel ur det här: Mitt liv i den svenska musiken av Kjell Andersson
Albert Bonniers Förlag

När musikproducenten Kjell Andersson var sextio år slutade han med sitt arbete inom musiken. För att tygla tomheten och livsledan började han att skriva på sin självbiografi. Den är nu åtta år senare färdig och följer honom fram till 2014. ”Ingen går hel ur det här” är ingen tunn skrift. Boken som har undertiteln ”Mitt liv i den svenska musiken” är på 570 sidor och har ett kombinerat sak- och personregister på 18 sidor, där varje registersida har tre spalter.

Bortsett från den självbiografiska grundtonen är boken en tidsresa i den svenska rockhistorien. Den handlar om svensk pop- och rockmusik från andra hälften av 1970-talet och i alla fall trettio år framåt.

Under denna tid var Kjell Andersson musikproducent och artist- och repertoarman, i huvudsak på skivbolaget EMI. Det går inte att hålla reda på allt, som han gjorde i samband med en skivproduktion. Det är lättare att säga vad han inte gjorde. Det finns vissa funktioner, som är dominerande. Han är en kreatör, en pådrivare och har alltid inflytande över produktens formgivning. Som regel är han en drivande kraft i de flesta projekt, släpper inte taget, tänker inte överdrivet länge, utan griper tillfället i flykten. När han har fått en idé, då är han trogen den, ofta på ett både buffligt och bullrigt sätt och låter han alla höra vad det är han vill. Inte heller glömmer lätt, utan är både självupptagen och långsint. Samtidigt omtänksam och nära sina vänner. Och har mestadels en energi, som aldrig sinar. Det finns dock perioder när han inte orkar fullt ut, det är när de svarta demonerna jagar honom ut i träskmarkerna.

Kjell Andersson arbetar med en lång rad svenska artister som Ulf Lundell, Plura, Per Gessle och Marie Fredriksson, Nisse Hellberg och Mauro Scocco samt många fler av samma kaliber. Han producerar ständigt nya skivor och utöver detta sammanställer han hyllningsskivor och samlingsboxar.

Det är ingen tillfällighet att jag nämner Ulf Lundell först. Deras samarbete är nämligen långvarigt och fortsätter i en speciell bemärkelse långt efter att det har upphört. Kjell Andersson fortsätter att skriva brev till Ulf Lundell, men det är brev som aldrig blir avsända. Det är ett ytterst sårbart förhållande mellan två starka egon, båda vill driva igenom sina viljor och båda hatar att hamna bredvid varandra i centrala processer. De vill inte vara osedda. De vill inte bli sårade, men drar sig inte för att såra andra.

Det finns många omdömen om Kjelle, som han ofta kallas. Några kallar honom geni och andra säger att han är en jobbig jävel, en surgubbe. Men alla pratar mycket om att han alltid har åsikter om det mesta. Åsikter som han alltid tycker är bäst och som han inte viker från. Men för många har han haft stor betydelse, inte minst för Plura, Per Malte Lennart Jonsson.

Boken är en rik källa att ösa ur. Den innehåller smärtsamma skildringar av barndom och uppväxt, svåra berättelser om tiden i skolan. Det är lättare att förstå hans sätt att vara och förhålla sig till andra, när du får veta mer om hans dysfunktionella bakgrund. Dessa textsjok berör mig mest i boken, tillsammans med hans ärlighet och äkthet, när han skriver om sina egna tillkortakommanden och skavanker.

Det som är störande och tröttande i boken är myllret av detaljer, på varje sida, ett otal personnamn och namn på skivor och album. Det hade behövts en mer sträng redaktör, för att skapa renare textmönster och en mer tillgänglig struktur.

Bo Bjelvehammar

Bo Bjelvehammar