”Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län. Min fader var stins i Tosterup. Mina föräldrar var goda och ömma. Jag var en vanartig son.” Inledningsraderna i Fritiof Nilsson Piratens debutroman Bombi Bitt och jag är välbekanta. Med en far som stationsinspektor föddes han och växte upp på ovanvåningen av det vackra stationshuset i Vollsjö, ritat av den danske arkitekten Ludvig Vold assisterad av landsmannen Peter Boisen. Den byggnaden borde ha minnesmärkts medan tid ännu var. Men man lät den förfalla, och trots mångas protester såg en maktfullkomlig kommunalpolitiker till att en grävskopa jämnade den med marken 1983, lite fegt i skydd av nattens mörker. Pumphuset på stationsområdet som spelar en viss roll hos Piraten finns kvar, även om det är en klen tröst. Men framför det lokala Piratenmuséet sitter han i brons på en bänk (liksom han står staty i Kivik).

Vollsjö säteri i utkanten av samhället var nog en av förebilderna till patron Espings gods i romanen Bock i örtagård, fast det där kallas Gottorp (liksom Vollsjö kallas Tosterup). Säteriets nuvarande ägare Henrik Andersson har inrättat en Piratenteater i ett av sina hus och försett både den och huvudbyggnaden med målningar med anknytningar till Piraten, utförda av den skicklige Alf Andersson. På grund av rådande omständigheter är alla föreställningar inställda och målningarna oåtkomliga just nu. Men man kan se dem i en flott bok som kom för några månader sedan, Wollsjö säteri och Piraten i bild av Alf Andersson, med underrubriken Piraten gästar Wollsjö säteri. En bok av Henrik Andersson. Det är en kvadratisk kvarto i generöst format, 30 x 30 cm, med mängder avhelsidesillustrationer i färg och svartvitt, alla med anknytning till Piraten och hans fiktiva personer , och med mycket intressanta textavsnitt.

På ett uppslag ses kommunalpampen (hans namn nämns inte) omvärvd av helvetets lågor, och ovan honom tre som förgäves stred för att stationen skulle bevaras: Sten Broman, Lasse Holmqvist och Orvar Nilsson som var Ystads Allehandas chefredaktör. Andra uppslag dyker ner i säteriets månghundraåriga historia, fram till Piratens tid. I två kapitel återges Alf Anderssons träffsäkra kavalkad av kända figurer hos Piraten, Esping, Bombi Bitt, Texas ros osv. De kanske vackraste illustrationerna är ett par färglagda linoleumsnitt, med tycke av tyskt tjugotal. Ett litterärt fynd, med snudd på det sensationella, presenteras i bokens fjärde och sista avdelning: Henrik Andersson har av en lycklig slump hittat ett manuskriptblad med Piratens tolkning av en ballad skriven av kanadensaren Robert W. Service, på sin tid nästan lika känd och lika läst som Jack London. ”Marie Toros död” är en mycket skicklig försvenskning. Skada att det bara är en torso. – Henrik Anderssons tryckta dedikation i denna överdådiga bok är mycket sympatisk: ”Till mina vänner”.

Ivo Holmqvist