Recensioner

Ak(c)ne av Johan Rantala Bonnier
Ekström & Garay

By 29 mars, 2021april 8th, 2021No Comments
Ak(c)ne av Johan Rantala Bonnier

Minimalistiska små novelletter som följer en poetisk tradition med allitteration, assonans och rytm.

Ak(c)ne av Johan Rantala Bonnier
Ekström & Garay

Det här är en samling prosapoem som bottnar i debutanten Johan Rantala Bonniers erfarenhet av akne. Snyggt formgiven med en logotyp svenska modeföretaget med samma namn inte kommer att glädjas åt då de häromåret med stämningsanspråk trakasserade konstvärldens enfant terrible Björn Kjelltoft efter att han lekt med samma logotyp. Jag förstod det aldrig själv som tonåring men efter att i vuxen ålder ha hört vänner med samma erfarenheter som Rantala Bonnier berätta så vet jag vilka oerhörda ärr akne sätter ifråga om självförtroende och självkänsla, långt djupare än eventuella ärr i huden.

Det är minimalistiska små novelletter som bottnar i detta tema och följer en poetisk tradition med allitteration, assonans och rytm. Orden läggs på varandra närmast musikaliskt och författaren har en influens i Bob Dylan. Jag tänker ibland på dennes första och egentligen enda roman Tarantula bortsett från att Ak(c)ne på gott och ont inte är lika skruvad. Texterna saknar skiljetecken. Bindeord används ytterst sparsamt, egentligen mest för musikaliska, nästan repetitiva upprepningar som ”glas och glas”, ”piller som piller”, ”skotthål efter skotthål”. I likhet med en samtida just nu hypad och i mitt tycke överskattad poet som Johan Jönson förekommer påhittade ordkompositioner som ”imiatator” istället för det egentliga imitatör, ”aladåbkroppar”, ”draget deus ex machina”. Jag tänker också på poeterna i 80-talets Malmöligan, kanske främst Lukas Moodysson, och sättet att lägga ord på varandra.

I Bonniers fall ytterst genomtänkt  med återkommande ord som skapar teman som inte bara flagranta ”blod”, ””murar” och ”betonggaller” vilka för tankarna till tonårsproblematiken utan andra teman som handlar mer om fysik och kemi som ”nebulosastoff”, ”gas”, ”eld” ”ljus”. Jag tycker mig se smarta, väl genomtänkta idéer hos författaren. Men problemet blir att konstruktionen tenderar att bli för smart. För än mer än känsla är poesi bild. I ordkonstruktionerna förlorar han bilden. Som sämst blir det rappakalja som ”randiga tröjor karamellstrutar visslande rasslande dragspel radniga tröjor som kalssinigt förflyktigas” , samtidigt som det funkar bättre när han på några ställen i likhet med författaren Dylan använder humor ”självuppfyllelese tweedledum stigmatsierade betraktelser tweedledee utan förankring tweedledum”. Men det man skulle velat se mer av är just när han i likhet med låtskrivaren Dylan skapar och använder sig av just bilden som i inledande: ”Slamgult knotter rött blodvite hopplösa av indolens som mannen med de missriktade speglarna”– då blir det stundom starkt och riktigt bra. Det är en inte oäven debut av en författare som har mer att visa och som vi förhoppningsvis kommer att se mer av i framtiden.

Cyril Hellman

Cyril Hellman