Ingela Lind

Av en lång, sakkunnig och mycket sympatisk artikel av Daniel Birnbaum i Dagens Nyheter på påskdagen (4 april) får vi veta att konstkritikern med mycket mera Ingela Lind avlidit, 78 år gammal. Om två av hennes böcker från de senare åren skrev jag detta:

Ingela Lind: Övermod

Man kan kanske tycka att Ingela Lind valt en onödigt defensiv undertitel till sin senaste essäsamling ”Övermod” som just kommit på Atlantis: ”utsvävningar och lätta stycken”. Visserligen förekommer det en del digressioner bland bokens trettiosex stycken som är av mycket varierande längd, och vissa sidor är lättsammare än andra. Men på det hela taget är det lika intressant som i hennes närmast föregående och kanske mera sammanhållna bok ”Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga”. Den kom för två år sedan och hade bland annat ett långt och läsvärt kapitel om D. H. Lawrence och den excentriska amerikanskan Mabel Dodge i New Mexico.

Vissa av de nya styckena är ultrakorta, som det första om femtiotalets String-bokhylla (som numera uppnått kultstatus) som hon tyckte var ranglig. Hon måtte ha fått fatt på en sämre variant än den vi hade hemma som var alldeles utmärkt stabil och bra, Nisse Strinnings konstruktion var genial. Ett par lika korta stycken handlar om symboliken i färgerna lila och gult, andra om målade allmogeskåp, soffor och sängar. De sidorna är, för att låna en boktitel från kåsören Olle Carle-Cello, ”lätta tankar som lättat ankar”.

Tungviktigare är inte oväntat det som handlar om konst och konstnärer: Ingela Lind var under en lång följd av år en tongivande konstkritiker på Dagens Nyheters kultursida. En essä handlar om Sonia Delaunay, välbekant för alla som besökt Arkiv för dekorativ konst/Arkivmuséet/Skissernas museum i Lund där Ragnar Josephson eller kanske snarare hans efterträdare Gunnar Bråhammar såg till att flera av hennes fartfyllda och färgglada skisser hamnade. Annat rör den nerviga Peggy Guggenheim och hennes konstsamling i Venedig, och Edward Hoppers lätt ödsliga målningar av vilsna själar i storstaden.

Annat berör Gustav Klimts porträtt av Adele Bloch-Bauer, numera välbekant tack vare filmen ”Kvinna i guld” med Helen Mirren, om hur det stals av nazisterna och hamnade i Wiens Staatsgallerie som mycket motvilligt och bara efter en utdragen amerikansk rättsprocess mot den konfiskatoriska och alldeles skamlösa österrikiska staten kom tillbaka till hennes arvingar. Av sidorna om ryska balettens grundare Serge Diaghilev får man reda på att hans prima ballerina Lydia Lopokova gifte sig med nationalekonomen John Maynard Keynes i Bloomsbury-kretsen, den som Ingela Lind skrivit en bra bok om tidigare.

Några sidor nu handlar om Virginia Woolfs märkliga roman Orlando, han/hon som rör sig ledigt över könsgränserna. Ingela Lind använder i den essän, eller kanske någon annanstans i boken, det hönsiga nyordet hen, det kunde hon gärna ha fått avstå från. Och på sidorna om Gustav Klimt och hans gyllene dam nämns en filosof som tidigt begick självmord, men inte förrän han skrivit klar en kontroversiell bok som kom i ropet överallt i Europa kring förra sekelskiftet: ”Tidens ideologiska storsäljare var Otto Weiningers Sex and Character som gjorde succe genom att beröva kvinnan allt intellekt.” Det stämmer att det är en gravt misogyn traktat. Men riktigt så hette den förstås inte, utan ”Geschlecht und Character”. Det vet jag eftersom jag en gång köpte den på ett lundaantikvariat, vacker bunden och med många förvånade utropstecken i marginalen.

Medan vattnet just nu flödar över i Louisiana brinner skogarna i Kalifornien, både i norr och söder. Ännu tycks Santa Cruz, Carmel och trakterna däromkring vara förskonade, förhoppningvis också San Simeon där William Randolph Hearst lät bygga sitt våldsamt stora slott, bekant genom Orson Welles klassiska ”Citizen Kane”, den närgångna och bara lätt fiktionaliserade filmen om tidningsmagnaten Hearsts uppgång och fall, hans felslagna politiska planer och olyckliga amorösa förvecklingar. Hearst försökte, inte oväntat fast förgäves, förbjuda visningen.

Ingela Lind har varit både där och i den galne Ludwig II:s bayerska slott Neuschwanstein och skriver nu en lysande komparativ essä om de otyglat konstsamlande männen och deras byggnader: ”Båda är idag ihågkomna för sitt övermod och inte för sina lagomdygder! De har blivit legender på grund av just det som deras egna samhällen begabbade. Luftslotten visade sig vara mycket viktigare än realiteterna.” Lika läsvärda är ett par koncentrerade personporträtt av folk hon mött, ibland ganska flyktigt, bland dem Susan Sontag och Robert Rauschenberg, konstnären bakom Moderna Museets get med bilring om magen (säkert inspirerad av prerafaeliten Holman Hunts märkliga målning ”The Scapegoat).

Och bokens titel? I sin inledning förklarar Ingela Lind den genom att rada upp synonymer till övermod: högfärd, hybris, självförhävelse – men också dumdristighet och livsglädje: ”Något naivt, överilat och omoget. Ett drag både av trots och livslögn som alltid fängslat mig (…) Denna bok domineras av en samling gestalter – ofta kvinnor – som drivs av övermod. Eller som av andra anklagas för övermod. Övermodet finns i deras (och i mitt) förhållningssätt. En mix av kaxighet och löjlighet. Samt av sorg. Alla vet ju att övermod redan från början är dödsdömt. Att straffet kommer.” (2016)

Ingela Lind, Ta sig frihet.

Litteraturen om Virginia Woolf och andra medlemmar av Bloomsburygruppen har efter hand vuxit sig vild och blivit oerhört omfattande, från sådant som de inblandade själva skrivit (Leonard Woolfs självbiografi i flera delar, David Garnetts hågkomster, Quentin Bells korta och koncisa bok Bloomsbury, hans biografi om Virginia Woolf och hans välillustrerade om Charleston, det lantliga huset inte långt från Lewes i Sydengland där alla samlades) till den långa raden av monografier: Michael Holroyd om Lytton Strachey, James Kings och Hermione Lees om Virginia Woolf, och så vidare i en oändlig räcka. För tio år sedan gav Ingela Lind, med förflutet bland annat som en flitig och alltid lika läsvärd konstskribent i Dagens Nyheter, ut Leka med modernismen, Virginia Woolf och Bloomsburygruppen.

Den följer hon nu upp nu med en högintressant samling essäer i samma ämne, med en mera preciserad underrubrik: Bloomsbury, Indien och konsten att leva. Den är både i text och i bild mycket tilltalande – Annika Lyth står för den grafiska formen. Förordet hävdar att eftertänksamheten och besinningen hos paret Woolf och deras krets behövs som en balanserande motvikt i vår turbulenta tid och i det akuta politiska läget: ”Bloomsburygruppens upplysningstänkande är idag hotat.” I två dussin mycket innehålls- och synpunktsrika kapitel diskuterar hon kretsens författare och konstnärer, filosofer (Bertrand Russel), konstteoretiker (Roger Fry) och nationalekonomer (John Maynard Keynes), deras tillhåll och deras tankar, och hon hinner också med exkurser om Ryska baletten, om arvet från William Morris som fördes vidare i Omega Workshops (Baltiska utställningen i Malmö 1914 och hemutställningen i Stockholm 1917 liksom Bauhaus kommer dessutom med på ett hörn), om parets Woolfs eget förlag Hogarth Press och deras arbete vid handtryckspressen, och om gruppens många förbindelser till Indien och den kvardröjande brittiska kolonialismen.

Hon belyser koncist och kunskapsrikt gruppens radikala idéer på många skilda områden – pacifism, heminredning, nakenhet, fri sexualitet och mycket annat – och skriver medryckande om det genomdekorerade Charleston som är värt många besök, liksom Virginia och Leonard Woolfs Monk´s House nära floden Ouse (mest en bäck) som hon dränkte sig i 1941. En enda plats saknar jag i denna gedigna genomgång: den lantligt undangömda medeltida kyrkan St. Michael & All Angels Church i Berwick, Sussex, där alla väggar interiört dekorerades av Vanessa Bell och Duncan Grant mot slutet av andra världskriget. ”Långsamt försvinner nästan allt som Bloomsburygruppen stod för. Det körs över av reklamen, råkapitalismen, populismen, fundamentalismen…” skriver Ingela Lind i sitt sammanfattande slutord. Men hon är samtidigt försiktigt hoppfull: gruppen ”släppte aldrig sina mål – friheten, upplysningen, den lekande människan och det civiliserade samhället. Tragisk nog är deras mål hundra år senare fortfarande långt ifrån förverkligade. Men fortfarande något att drömma om och arbeta för.” (2018).

Ivo Holmqvist

Ivo Holmqvist