Recensioner

Zoetrop av Arne Johnsson
Nirstedt/litteratur

By 7 april, 2021april 8th, 2021No Comments
Zoetrop av Arne Johnsson

Dikter om din stund på jorden

Zoetrop av Arne Johnsson 
Nirstedt/litteratur 
Färger, former, vyer förlänas en särskild lyster. Det händer onekligen något med subjektets seende i mötet med en ny plats. Sinnena vidgas. En får en kick av att befinna sig på resande fot, på besök i ett land, en stad fjärran från hemmaplan. Arne Johnssons diktsamling Zoetrop rör sig, till viss del, i ett vietnamesiskt stadslandskap. Vilka städer det rör sig om är inte helt lätt att skönja. Bokens avslutande noter rätar dock ut dessa frågetecken. Där framkommer att det rör sig om Lindesberg, Mysore, Hanoi, Nha Trang, San Francisco, Minneapolis, Santiago och Valparaiso. Det är således ett kosmopolitiskt diktjag som här skrivs fram. I vissa prosadikter blandas reseintryck, minnen och existentiell reflektion. Johnsson fångar i dessa fall hur ett subjekts perception fungerar. Sinnesintryck, associationer, minnesbilder, reflektioner – allt som kan rymmas i ett upplevt ögonblick.

Zoetrop är för övrigt en gammal uppfinning som, likt laterna magica, skapar illusionen av rörlig bild. Denna bok sällar sig alltså till den sorts litteratur som vill få läsaren att se. En litteratur som uppmuntrar en till att bemöta tingen, djuren, människorna och miljön med omsorgsfull uppmärksamhet.

Del av detta och avskild som alla är titeln på ett tidigare verk av Johnsson. Titelns andemening går igen i Zoetrop, och skrivs ut som upplevelsen att vara ”samman med allt som växer, rör sig, multnar”. Diktjaget ”går bland gående, äter med ätande”, men är likafullt ”stum bland talande”. En grundval i existentiell och rentav ekocentrisk bemärkelse – som möjligen framstår i flagrantare dager för den som befinner på resande fot. Detta förhöjda tillstånd som mötet med en ny miljö alstrar får en att, emellanåt, uppleva sig som ett med miljön. Översköljd som en är av nya intryck som närmast suddar ut det egna jagets konturer. Samtidigt är resenären en främling i ett land där klimatet, språket och kulturen inte sällan skiljer sig från hemmaplan.

När Johnsson tilldelades Aftonbladets litteraturpris (1995) löd det ur motiveringen att han ”bjuder sina läsare delaktighet i det skapande ögonblick då syntaxen blir till, då dikten fogas samman” och vidare att hans poesi har ett tilltal som: ”krymper avståndet mellan poeten och hans läsare”. Jag kan inte annat än instämma. Dikterna doftar nybakt och är fortfarande varma i läsningen. Så här rak, organisk och samtidigt reflekterande kan Johnssons poesi vara:

”Jag har druckit mitt te, betalar. Snart är jag glömd men ingen förlorar något, allt läggs i hörn och skrymslen. Många som stod mig nära är borta, så blir det för alla, det finns inga undantag, sedan jag, du. Men först: finkar på ett tak, skalv, ljus.”

Zoetrop är lika mycket en poetisk reseskildring som en diktsamling om evighet och förgänglighet. ”Det är nu i eviga tider” lyder undertiteln som återfinns på titelbladet. Vår del i detta eviga nu är emellertid mycket liten och glöder bort likt en tänd cigarett. Dikterna påminner en ideligen: sammanhanget, platsen, världen är större än du. Det är som om Johnsson har förlikats med det som skrämmer många, såsom: logos och människans litenhet. Det är som det är, ta vara på din stund här på jorden – lyder mottot som jag tycker mig utläsa mellan raderna.

Lite märkligt är det, och samtidigt befriande, att läsa dessa dikter i tider där jag tillbringar den mesta av tiden hemmavid. Att resa utomlands är inget alternativ. Inte för närvarande. Jag hör dessutom till dem som aldrig sett uttrycket: att läsa är att resa, som något annat än en floskel. Min läsakt färgas av den plats jag befinner mig på, såväl fysiskt som mentalt. Den grådaskiga miljön utanför mitt fönster ter sig emellertid mindre grådaskig efter läsningen av Zoetrop.

Erik Bovin

Erik Bovin