Recensioner

Sammetsdiktaturen: Motståndare och medlöpare i dagens Ryssland av Anna-Lena Laurén
Norstedts förlag

By 9 april, 2021No Comments
Sammetsdiktaturen: Motståndare och medlöpare i dagens Ryssland av Anna-Lena Laurén

Rapp skildring av dagens Ryssland

Sammetsdiktaturen: Motståndare och medlöpare i dagens Ryssland av Anna-Lena Laurén
Norstedts förlag

Jag måste erkänna att jag är uppvuxen med en dos rysskräck, samma sorts rysskräck som finlandssvenska utrikeskorrespondenten (DN och Hufvudstadsbladet) Anna-Lena Laurén inleder sin bok Sammetsdiktaturen med.

Laurén utgår ifrån pappans berättelse från kriget om de sovjetiska bombflygplanen som flög över Pargas och dennes rysskräck. Min utgår från min mor som kom till Sverige från Finland 1945, med minnet av släktingar, vänner och klasskamrater som skadats eller dött i kriget. Mormor föddes och växte upp i det som nu är en del av Ryssland, i Karelen, vid Ladogas strand. Dit kunde hon aldrig återvända.

Laurén åskådliggör lättläst och rappt de skillnader som fortfarande finns mellan Ryssland och väst. Hon erkänner att hon egentligen aldrig riktigt kan ta till sig det ryska tänkandet, de ryska attityderna, att hon trots ett antal år i Moskva och S:t Petersburg ändå så mycket står utanför. De utlänningar som efter bara några år tror sig vara en del av det ryska samhället, de har inte förstått på riktigt, säger hon. Ändå lyckas Laurén förmedla en kunskap om hur ryssarna tänker och en förståelse varför.

Men hon har också en annan ingång, det Ryssland som var på väg mot demokrati under 1990-talet. Det var inte så illa som det i efterhand har sagts, mycket hände, det öppnades upp för fri forskning (och vi bör minnas att även i det gamla Sovjetunionen fanns duktiga forskare och framstående vetenskapliga institutioner). Kanske hade Ryssland verkligen kunnat växla spår, både politisk och ekonomiskt, kunnat bli en anständig demokrati och bli av med korruptionen, tror Laurén. Kanske med en annan ledare än Jeltsin?

Om det nästan hände då, kan det hända igen, det är det hopp Laurén ger oss. Men kan man egentligen känna hopp för Putins Ryssland? Kan man känna hopp när ledningen ljuger som borstbindare, när förklaringar skiftar över attentatet mot Navalnyj eller något annat obekvämt, förklaringar som inte på något sätt bär sanningens prägel?

Och kan man känna hopp när inrikestrupperna rustas upp allt mer, när de som i någon liten mån, i ledande befattningar, stått för glimtar av öppenhet och icke-korruption, avskedas? Kan man känna hopp när man inte gör upp med sitt förflutna, Stalintidens massdödande, förföljelser av olika folkslag (och nu liksom i Sovjetunionen är ryssar det enda folkslag som accepteras)?

Det värsta, i mina ögon, är när Jurij Dimitrijev, i karelska Petrozavodsk (Petroskoi) döms till mångårigt fängelsestraff för pedofili, för att han letat fram gravarna med Stalintidens offer, ryssar, finnar, karelare… Laurén besöker denna skenrättegång. I Dimitrijevs gravar finns människor som i många fall kommit till Sovjetunionen för att de trodde på den kommunistiska ideologin men i stället blev dess offer. Dagens makthavare döljer denna verklighet och vill lägga skulden på andra (t.ex. Finland), trots de tydliga rättegångsprotokollen och de utdömda dödsstraffen som Dimitrijev nogsamt noterat.

Dagens Ryssland är, som Laurén påvisar, ett land med fuskare och sanningsdöljare. Men trots allt det ruskiga, kan det finnas hopp, därför att folk vågar protestera, i Chabarovsk, vid floden Sjies i nordvästra Ryssland, i Moskva. Detta därför att folk längst inne är trötta på tsaren Putin, trötta på en sanning som inte är en sanning, på riggade val (lagom mycket, för att ge en demokratisk fasad), trötta på att inte få del av det välstånd de förtjänar och som i stället hamnar hos oligarker som placerar detta kapital i lyxvillor och båtar i Västeuropa.

Hela dagens ryska samhälle, så tolkar jag Laurén, är en livslögn. Vissa saker kan inte sägas, annat kan sägas med betyder inte vad som sägs, en del sägs och görs bara som en formalitet så att byråkratin kan fortleva. Det bygger på medlöpare, något som Laurén också pekar på i boktiteln – ett aktuellt tema nyligen även i Geraldine Schwartz bok Medlöparna och Henrik Berggrens kommande bok Landet utanför.

Innerst inne hoppas jag, liksom säkert Laurén, att det ryska folket inte i längden står ut med Putin och hans regim. Kanske kan det med tiden till och med visas att vår rysskräck är obefogad och att medlöperiet kan utrotas.

Thomas Wihlman

Thomas Wihlman