Carl Ove Hofman-Bang - Djursholms Villastad 1896

I två tidigare böcker har Carl Ove Hofman-Bang inventerat och kommenterat en stor mängd av de privathus på stora tomter som byggdes när Djursholm etablerats som villastad kring förra sekelskiftet: Djursholms Villastad 1896, Husen och människorna i ord och bild (2017), och Svalnäsvillorna i Djursholm. Omistliga, värdefulla och intressanta (2019). Nu avslutas serien med Djursholms villastad 1897-1915. Den tredje boken om de kulturhistoriska villorna i Djursholm. Alla tre har samma generösa liggande format, med läckra helsidesfotografierav Mikael Röhr. Trilogin har Samfundet Djursholms Forntid och framtid som utgivare, som delar av deras årsskriftsserie.

Det har blivit en lika mycket person- som byggnadshistoria, tack vare de noggranna notiserna om villornas ägare från början och fram till i dag. Vad gäller de nuvarande ägarna är Carl Ove Hofman-Bang diskret, de får förbli anonyma. I virveln av namn på tidigare innehavare finns många bekanta, de allra flesta väletablerade och välsituerade. Man behövde antingen ärvda pengar eller en stadig inkomst för att klara av inköp av tomten, byggnationen och sedan de dryga löpande kostnaderna. Antalet industriidkare är stort i ägargruppen liksom diplomater, bankchefer och höga tjänstemän i staten. Kvinnorna är som väntat i minoritet. Villorna är ordnad efter gatuadresserna, det inbjuder till egna strövtåg.

Flera villor ritades av den lokale arkitekten Karl Güettler, andra av mera rikskända kolleger som Lars Israel Wahlman (dock inget hus så stort som hans engelskinspirerade slott Tjolöholm på västkusten) i vars villa på Ynglingavägen 18 Gerda och Erik Folcker bodde, de som grundade Svenska Slöjdföreningen och såg till att den engelska Arts and Crafts-rörelsen fick svenska avläggare. Ragnar Östberg ritade inte bara Stockholms Stadshus, Östra Real, Tekniska Högskolan, Stagneliusskolan i Kalmar, de vackra gula brevlådorna som inte längre finns, och en mängd annat. Hans väl tilltagna och mycket stilrena Villa Pauli har en kopia av Nike från Samothrake på gräsmattan framför ingången. Den är numera en privat affärsklubb med en inträdes- och årsavgift som är så väl tilltagen att kreti och pleti, hoi polloi och profanus vulgus icke göre sig besvär.

Kulturjournalister och publicister som Torsten Fogelqvist och litteraturhistoriker som Gunnar Axberger har bott här liksom fotografen Hans Hammarskiöld, och Alf Lombard innan han blev professor i Lund. Ryttaren Henri S:t Cyr, flerfaldig olympisk guldmedaljör, hade stallbyggnader på sin tomt. Den nya tidens ankomst anas när ägarna begär bygglov för inrättande i källarvåningarna av garage för automobiler. Några år ägde Max von Sydow en av villorna, senare köptes den av grundaren av H&M Stefan Persson, och i en annan höll Robert von Bahr och hans skivbolag BIS till. Professorn i kinesiska, tillika ledamoten av Svenska Akademien Göran Malmqvist bodde några år i en jugendvilla på Ymervägen 24 B.

Det vackra gula huset, klassat som omistligt, på Stenbocksvägen 8 innehades av metallurgen Carl Sahlin, född i Vollsjö i Skåne. Hans bror Albert var samtidigt (fast det sägs inte i boken) framträdande i Eslöv där han ägde en konfektionsfirma och byggde en av stadens vackraste villor. I en annan jugendvilla, från 1907-08, på Stockholmsvägen 106 som numera har vita väggar och svart tak, undervisades under första världskriget unga flickor i franska, tyska och engelska av den polska grevinnan Julia Ledochowska (1865-1939) som 2005 blev helgonförklarad. Och så vidare, personuppgifterna är lika faktarika som intressanta.

Under flera dåtida fotografier på villorna skymtar ståtliga grannhus som rivits men som borde ha bevarats. Sextiotalets rivningsvåg inne i Stockholm fick sin beklagliga avläggare också i Djursholm. Ett genomgående mönster märks i slutet av ägarnotiserna: från omkring år 2000 har man styckat upp de stora tomterna i ett antal mindre, och nya hus har byggts på dem (det är väl tveksamt om den förtätningen förtjänar en lika grundlig dokumentation som villorna från förra sekelskiftet begåvats med). Samtidigt har växlingen mellan innehavare skett med allt kortare intervaller. Många har gjort sig goda förtjänster på avstyckningen, säkert med koppling till den tidens lyckade finansiella operationer på aktie- och andra marknader.

Vare nog sagt om det: Carl Ove Hofman-Bangs tre böcker om de kulturhistoriska villorna i Djursholm och Svalnäs vittnar om en beundranssvärd forskarflit i olika arkiv, en imponerande personkännedom, och en god arkitekturhistorisk överblick, från det snickarglada och nationalromantiska till arts- and crafts-inspirerade hus och jugend. Funkis ligger bortom nästa hörn, men med färre hus i Djursholm än i andra delar av Stockholm, som Bromma. Över Carl Ove Hofman-Bangs förra bok om omistliga, värdefulla och intressanta Djursholmsvillor öste jag många lovord. Denna tredje bok i serien som tar sin början i Stockholmsutställningens år och avslutas när första världskriget pågått ett år förtjänar lika många.

(Min recension av förra boken kan läsas på https://carlshouse.se)

Ivo Holmqvist

Ivo Holmqvist