Blogg

Konsten i Sveriges sydöstra hörn under niotusen år

By 23 april, 2021No Comments

Historikern och fotografen m.m. Görhan Hellström inleder sin nya och mycket vackra bok Österlens konsthistoria (Walleberga förlag) med att citera ett par definitioner av de båda orden i titeln. Att ingen före lanseringen i en turistbroschyr 1929 (av skalden och folkhögskolemannen Theodor Tufvesson, fast det inte nämns) skulle ha använt Österlen som beteckning på det sydöstra hörnet av Sverige är en sanning med viss modifikation. Prästen Nils Lovén, känd under pseudonymen Nicolovius för sin klassiska Folklivet i Skytts härad, hade gjort det hundra år tidigare. Men Nationalencyklopedins koncentrerade sammanfattning av begreppet Konst är tänkvärd och träffande: ”Konst: en kulturyttring vars utförande kräver särskild kunskap och förmåga att bruka denna med personlig behärskning och individuell anpassning till situation och avsikter.” Görhan Hellström som är hemmastadd både i historien och geografin har tidigare demonstrerat sin grundliga lokalkännedom i sina båda böcker om Österlens historia, 2019 och 2020 och dessutom gett ut en behändig skrift om Ales stenar, skeppssättningen ovanför Kåseberga som Anders Österling gjorde bekant i en underskön dikt, skriven medan det mesta av den fortfarande var täckt av sand.

De sju kapitlen i Österlens konsthistoria täcker in mycket av den kulturyttring som krävt kunskap och personlig behärskning. Första uppslaget ägnas en fascinerande ristning med två hjortar på en yxa i horn från jägarstenåldern. Den är funnen i en torvmosse i Ruuthsbo strax väster om Ystad och är kanske bortåt niotusen år gammal. Sedan diskuteras i ord och illustreras i bild hällristningarna i Järrestad och Simrishamn, bland annat med stora fotavtryck. Lika imponerande som de bohusländska i Tanum är de förstås inte, och några av dem är illa farna, men de är intressanta nog. Ett par ansikten från Ravlunda som huggits i sandsten (nu på Historiska museet i Stockholm) är primitiva och mycket uttrycksfulla. Några av bildstenarna i Hunnestad som dokumenterades av OIle Worms i Monumenta Danica 1643 har bevarats, andra blev till fyllning i hus- och vägbyggen på 1800-talet. Hellström noterar att någon återfunnits alldeles nyss vid en gatugrävning i Ystad, fast det fyndet är nog fortfarande är osäkert. Att de gotländska bildstenarna är vida överlägsna förminskar inte betydelsen av de ristade stenarna i Hunnestad, Skårby och Sövestad.

Riktigt praktfullt blir det först med de österlenska kyrkornas romanska kalkmålningar, och dopfuntar av den skicklige gotlänningen Magister Majestatis som finns i Östra Hoby, Löderup, Valleberga och Tryde – han kallas också Trydemästaren. Genomgången av figurerna på dopfunten där är mycket bra (Armin Tuulses ståtliga bok Romansk konst i Norden kunde gärna ha fått komma med i litteraturförteckningen). Och så följer intressanta sidor i text och vackra bilder om Carl Stenmästare vars sydportal från 1150-talet på Hedeskoga kyrka och dopfunt i Östra Herrestad är välbevarade. Sedan rasslar århundradena raskt, via en vacker Mariaskulptur i Östra Tommarp som nu finns på Historiska museet i Lund och som nog var en import söderifrån, och Adam van Düren på Glimmingehus. Vi får exempel på trappstegsgavlar förr och nu (transformatorstationen i Östra Tommarp från 1914 är mycket smäcker) och en diskussion av det ståtliga gravmonumentet i Smedstorps kyrka över Anders Bring och hans kapabla och lojala hustru, samt ansiktena från tidigt 1600-tal på Änglahuset inne i Ystad som är föga angeliska. Ehrensvärds skånska resa citeras och ett par av hans laverade teckningar återges, dock inte hans bekanta notering ”Norden nalkas, välkommen oreda” när han återvände från Italien till Tosterup.

Ett kapitel tar upp den anonyma folkliga konsten, som vävnader, knypplingar, målade kistor, änglaskåp och stenbord från Komstad. Dörrar från Simrishamn och Ystad i en tradition som fortfarande hålls vid liv ägnas vackra bilduppslag. Målarmästaren Frans Lindberg skildrade i detaljerade akvareller en gången tids husförhör, begravningar och andra lokala begivenheter, tillkomna på 1930-talet då han redan var pensionär, som en skånsk och mera realistisk pendang till Josabeth Sjöbergs troskyldigt naiva bilder från Stockholm femtio år tidigare. Avsnittet om österlensk arkitektur sträcker sig från Peter Boisen, dansken som blev Ystads förste stadsarkitekt, till S:t Clemens kapell i Simrishamn från 1987. I det nämns förstås Hans Westmans funktionalistiska och sedan länge fredade bollhus för Fritidsutställningen i Ystad 1936. Ett hyreshus i jugend på Klostergatan i Ystad från 1908 anges som ett verk av arkitekterna August Ewe och Curt Melin. Det är en tänjbar sanning eftersom de utgick från en ritning som Boisen hann med innan han dog det året. På en enda sida i boken hugger Görhan Hellström rejält i sten: när han påstår att Hammenhögs folkhögskola från 1908 skulle vara Peter Boisens sista verk (den i Tomelilla däremot är det även om hans ritning inte kom till användning). Stilen är visserligen mycket snarlik hans, med ett krenelerat hörntorn och blinderingar på gavlarna, men huset ritades av  Andreas och Ivar Bentsen som hade anknytning till den klassiska danska folkhögskolan i Valdekilde. Och att Boisen under sina första tio år i Ystad mest skulle ”ha varit upptagen med att utforma gatuskyltar” är rent nys – se den nyutkomna boken Peter Boisen – dansken som präglade Ystad (årsboken Ystadiana 2020).

Bokens näst sista kapitel tar upp en lång rad prominenta österlenmålare, från Kilian Zoll och Karl Aspelin via Prins Eugen till Ellen Trotzig och Tora Vega Holmström (där Görhan Hellström haft nytta av Birgit Rausings båda monografier – han kunde gärna ha nämnt också den hon skrivit om sin far Henry Mayne, också han en skicklig skildrare av Österlenska landskap). Av Gerhard Wilhborg återges både hans slättlandskap, ett riktigt lapptäcke efter de olika skiftena, ett par bilder på potatisplockare, det inkännande porträttet han målade av sin mor, och det suveräna självporträttet. Hans genrebild av en grupp musicerande frälsningssoldater på åsen ovan Kåseberga kunde gärna ha fått komma med också. Samma kapitel kommenterar Gerhard Nordströms svit ”Sommaren 1972” som finns i Lunds universitets konstsamling, om massakern i Song My. Den kom till samtidigt som Göran Sonnevi skrev sin dikt Om kriget i Vietnam. Nordströms sena verk av nyplöjda åkrar och blommande vallmo är mera serena, bortom det häftiga politiska engagemanget. Det syns att han hade nytta av ett besök sent i livet på Claude Monets Giverny.

Sina avslutande sidor ägnar Görhan Hellström konsten i det offentliga rummet. De inleds med en ikonisk bild, dansken Oscar Matthiesens mycket stora målning av de skånska dragonerna som rider ut i havet till egna och hästarnas svalka och förnöjelse som kom till 1906. Året därpå målade Eugène Jansson (för sina blåtonade tavlor ofta kallad Fotogen-Jansson) sina nakna sjömän kring bassängen i Flottans badhus i Stockholm. Det vållade viss uppståndelse, så icke Matthiessens dragoner: ”De nakna manskropparna verkar inte ha skapat någon större upprördhet hos förra sekelskiftets betydligt prydare borgerlighet. Konstverket är en tidsmarkör från en epok som hyllade härdande frisksportarliv, styrka, muskler, beslutsamhet och den nordiska rasens majestätiska dominans.” Matthiessens målning upptar en stor vägg på Militärhistoriska museet i Ystad. Oscar Antonsson som var både konstnär, konsthistoriker med en avhandling om Praxiteles, och museiman åstadkom bland mycket annat vackra antikiserande lampetter för Ystads Metall. Hans Bäckahästfontän på Stortorget inspirerades av en gruvlig folklig sägen (barnen längst ner är på väg att spolas ner i avgrunden) men också av Anders Österlings dikt. Ett par år före sin död såg Carl Milles till att hans skulpturgrupp Systrarna hamnade i Simrishamn, på villkor att man tog bort betongen på den närbelägna S:t Nicolai-kyrkan från 1100-talet – stadens styresfolk såg prompt till att det blev gjort. En av hans trumpetblåsande änglar som det finns så många av på Millesgården på Lidingö hamnade också i Simrishamn, fast långt senare. Ett namn som kunde ha nämnts är Milles-eleven skulptören Börje Lindberg i Glemmingebro som även han bidragit till stadsbilden i Simrishamn. Men en av Ulla Viottis tegelinstallationer finns med, och boken avslutas med Claes Hakes högresta och genialt enkla stenskulptur som man kan se längs riksväg 9, strax söder om kyrkan i Hannas (som är en av våra vackraste medeltida, inte bara på Österlen). In summa: Görhan Hellströms österlenska konsthistoria är en alldeles förträfflig läs- och bläddervänlig bok, i sitt generösa kvadratiska format (25 x 25 cm) för stor att ha i fickan men utmärkt lämplig att ha med i bilen.

Ivo Holmqvist