Recensioner

Narren på scenen av Olle Näsman
Carlsson Bokförlag

By 23 april, 2021No Comments

Scenens lust och magi

Narren på scenen av Olle Näsman
Carlsson Bokförlag

Jan-Olof Strandberg var en av svensk teaters mest meriterade teatermän, verksam under en tid då många förändringar skedde. Han gick bort vid 93 års ålder efter en lång tjänstgöring som skådespelare, regissör och teaterchef på dominerande scener i svenskt teaterliv. Jag mötte honom första gången på Dramaten, där jag upplevde några fantastiska år på 70-80-talet. Jan-Olof brydde sig om sin personal oavsett om de var skådespelare eller skräddare, som medarbetande kände man sig sedd och uppskattad.

Vid hans sida fanns hans andra hustru Rigmor, född Sahlberg, den blivande livskamraten som Jan-Olof Strandberg mötte i scouterna – ett lyckligt äktenskap som varade från 1963 till 2020. Han blev aldrig föremål för skvaller eller förtal som många av hans generations mer i livsföring flamboyanta och utåtagerande skådespelare. Då Jan-Olof Strandberg lämnade scenen för gott 2010 lämnade han ett stort tomrum efter sig.

Vännen Olle Näsman har nu efter en lång tids studier givit ut vad som verkar vara den slutliga biografin över Jan-Olof Strandberg. Från början var Narren på scenen ett samarbete med Jan-Olof Strandberg, som erbjudit unikt material från det egna arkivet. Här finns gott om brev, manuskript till olika föredrag, utkast, dikter och skisser som flitigt citeras.

Inte minst rymmer arkivet många fotografier och kostymskisser vilka boken rikligt tryfferats med, vilket gör boken till ett viktigt dokument för den som intresserar sig för svenskt teaterliv och de omvälvningar som inträffat under Jan-Olof Strandbergs tid, omvälvningar som han varit i allra högsta grad varit delaktig i.

Jan-Olof Strandberg brann framför allt för demokrati och medbestämmande, ofta som facklig representant men också i egenskap av teaterchef på nationalscenen. Hans stora mission manifesterades i det stora demokratiexperimentet ”Stormen” 77-78 där hela personalen deltog. Själv gjorde jag fem installationer i foajén till Stora scenen. Hur jag nu fick mod till det – men det var symptomatiskt för vad som kunde hända i en organisation där hierarkierna åtminstone tillfälligt brutits ner. Ämnet för Stormen var kärnkraftsfrågan – uttalat linje 3 trogen, men dit var långt alltsedan debuten.

Jan-Olof Strandberg drogs som ung till teatern som en magnet – han hoppade av efter andra ring på Södra Latin, som fostrat många kulturpersonligheter. Efter inledande studier på Axel Witziskis med flera fristående skolor genomgick han Dramatens elevskola, som vid den tiden innebar statering eller medverkan i mindre roller. Han skulle flygfärdig komma att vara aktiv på stadsteatrar ute i landet: Uppsalas, Helsingborgs och Göreborgs, den senare under ”Ostkajsa”(Karin Kavli), där mycket av det som skulle bli avgörande för svensk teaters utveckling inträffade.

Rollen som narr var återkommande om man ska blicka tillbaka över Jan-Olof Strandbergs karriär. I debuten på Uppsala stadsteater med Lars Forssells pjäs ”Narren som tillhörde sina bjällror” spelade han titelrollen. Här visade han att han hörde till den unga generation som ville återkomma till den teater som hade sina rötter i commedia dell’arte tillsammans med den absurdistiska teatern. Narren har som uppgift att gyckla med makten och vara sanningssägare, vilket var kongenialt med den upproriska strömning som svepte genom teatern under 50-60-tal.

Kanske är den roll som förknippas mest med Jan-Olof Strandberg Vladimir i Becketts ”I väntan på Godot”. Inte minst beroende på det kongeniala samarbetet med Ernst-Hugo Järegård. Pjäsen hade premiär 1966 och fanns länge med på repertoaren på Dramaten. Den som sett det glömmer aldrig denna tolkning, i regi av Jackie Söderman.

Olle Näsman har alltså i Narren på scenen gjort en bred skildring av Jan-Olof Strandbergs betydelsefulla insats inom svensk teater – åtskilliga citat från recensioner finns i boken, liksom Jan-Olof Strandbergs egna ord, bland annat kärleksfulla råd till sonen Mikael. En arbetsdagbok när han studerade in rollen som Kung Lear i Helsingborg kastar ljus över den svåra process som ett repetitionsarbete innebär, där ingenting är sig likt från dag till dag, och delger tyst kunskap om skådespelarens konst.

Vari en skådespelares karisma består är knappast något som låter sig beskrivas, men Olle Näsman förmedlar ändå åtskilligt av scenens lust och magi, speglat genom ett skådespelarintellekt.

Lena S. Karlsson