Blogg

Om friheten inte finns, finns ödet

By 23 april, 2021april 30th, 2021No Comments
Böcker

Den ungerskjudiske författaren Imre Kertész (1929-2016), som torde vara mest känd för ”Mannen utan öde” (utkom först med titeln ”Steg för steg” 1985, sedan som ”Mannen utan öde” 1998), kom att skriva arbetsdagböcker och essäer parallellt med romanskrivandet. Den mest kända dagboken är ”Galärdagbok” (på svenska 2002), den följs av ”En annan” (på svenska 2003) och slutligen ”Den sista tillflykten” (på svenska 2014, den beskriver tillkomsten av ett romanfragment med samma namn).
Det finns åtskilligt som enligt min mening gör Imre Kertész unik. Om Adorno någonstans säger att man inte kan skriva efter Auschwitz (han ansåg t ex att skriva poesi efter Auschwitz var barbari), hävdar Kertész motsatsen: allt en författare skriver efter Auschwitz handlar om Auschwitz. Såsom uppvuxen i en sekulariserad familj i Budapest anser han att nazisterna gjorde honom till jude och därför hemlös. Före Auschwitz var han kort och gott ungrare och hade sitt hem i Ungern. I ”Mannen utan öde”, som beskriver en tonårspojke som först hamnar i förintelselägret Auschwitz och sedan förflyttas till Buchenwalds arbetsläger, skildras det judiska ”ödet” med ungdomlig och oförställd häpnad. Det finns partier i boken, särskilt mot slutet, som är synnerligen okonventionella eller provocerande, som när den unge Köves frågar några äldre judar varför de inte gjorde något för att undkomma det öde som nazisterna pådyvlat dem, trots att de förstod vad klockan var slagen. Avsikten med ”Mannen utan öde” var att skildra vad som händer en människa i ett repressivt, totalitärt system. Den gradvisa förvandlingen och nedbrytningen av individen, omyndigförklarandet, förbarnsligandet. Romanen är kliniskt fri från moraliska värderingar.
När ”Mannen utan öde” kom ut i Ungern 1975 förbigicks den med tystnad. Den ansågs olämplig, så kunde inte förintelsen och Auschwitz beskrivas. När Imre Kertész behandlades som om hans bok inte publicerats kom han så småningom att skriva en bok som skildrar mottagandet eller snarare bristen på detsamma. Den boken kallade han ”Fiasko” (utgiven i Ungern 1988, på sv, 2000) och i den beskrivs en medelålders jude som har skrivit om sina erfarenheter av Auschwitz men blir refuserad om och om igen (vilket förstås kan jämföras med att bli ihjältigen). Istället bestämmer han sig för att skriva romanen ”Fiasko”, som utgör en skildring av det inträffade samtidigt som den beskriver en författare fången i ett annat totalitärt system, närmligen det kommunistiska.
Det är kanske inte helt unikt att ha – inpå bara huden – erfarenhet av två olika totalitära system, såsom Imre Kertész. Men han var en europeisk intellektuell och han arbetade medvetet med problematiken. Han var ”galärslaven” – som han formulerar saken i ”Galärdagbok” – som nazisterna gjort till jude och så småningom indirekt kedjat fast vid skrivandets åra (nazisterna hade också, menar han någonstans, gjort honom till författare). Han hade de facto undkommit förintelsen med ett nödrop och han tillhörde de överlevande. Hans öde var inte att dö, hans öde var att förvalta en relativ frihet från nazisternas maktherravälde, men att så småningom förlora den för kommunisternas dito.
Judarnas bön för de döda kallas kaddish. Den tredje – och i vissa hänseenden mest remarkabla – romanen av Imre Kertész penna heter ”Kaddish för ett ofött barn” (utkom i Ungern 1990. på svenska 1996). I en enda lång monolog gråter, ropar, viskar den namnlöse judiske mannen sitt Nej till att sätta barn till världen. Ett barn som han enligt sin egen omvända logik på det sättet dödar. Det hela handlar om – vilket man med fog kan påstå – den tredje diktatur som Kertész har erfarit. Detta ”Nej” inför tanken på faderskapet beskrivs som en vägran att bli – som det står – ”fader, öde, gud för en annan människa”. Som inspirationskälla nämner Kertész i en radiointervju Paul Celans dikt ”Todesfuge” (Dödsfuga). Celan beskriver i dikten de människor som försvunnit genom skorstenarna i förintelselägrens krematorier och om att gräva sig en grav bland molnen, ”da liegt man nicht eng” (där ligger man inte trångt).
På samma sätt som ordet ”fiasko” i romanen med samma namn har åtskilliga konnotationer – romanfiaskot, titeln på romanen inuti romanen, den ungerska statens fiasko – betyder det rungande ”Nejet” i ”Kaddish …” inte bara fadersuppror och en protest mot det totalitära systemet, det betyder också nej till att sätta barn till en värld som tillåtit Auschwitz, blir min tolkning.
I bok efter bok har Imre Kertész vridit och vänt på begreppet öde. Hans öde – i deterministisk mening – var att dö i något av nazisternas förintelseläger. I själva verket blev hans öde ett annat, därav titeln ”Mannen utan öde”.

I arbetsdagboken ”En annan” återfinns formuleringar med aforistisk skärpa. Han kan plötsligt destillera fram något betydelsefullt och skrämmande ur den europeiska historien: ”… antisemitismen har blivit Auschwitz, nationalkänslan folkmord”. Understundom blir han en smula didaktisk: ”Låt oss inte glömma att Auschwitz ingalunda avvecklades för att det var Auschwitz utan därför att krigslyckan vände”.
Ofta återkommer han till meningen med alltsammans. Han finner den i skrivandet/skapandet. Vad som driver oss att försöka nå ut över oss själva är det som vi aldrig kan komma förbi. I förlängningen söker vi odödlighet. Men döden är alltid närvarande. Som tonårspojke undkom Kertész av en ren slump det nazisterna kallade för ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”, men hans dödsmedvetande hade för alltid vaknat.
Han skriver: ”Inte Gud, inte människor, inte samhället och inte heller listigt uttänkta ’förpliktelser’ – endast dödens ständiga närvaro i vårt medvetande förpliktar oss att skapa”.

Erik Löfvendahl

”Mannen utan öde”, översättning Maria Ortman – Norstedts
”Kaddish för ett ofött barn”, översättning Ervin Rosenberg – Norstedts
”Fiasko”, översättning Ervin Rosenberg – Norstedts
”Galärdagbok”, översättning Ervin Rosenberg – Norstedts
”En annan”, översättning Ervin Rosenberg – Norstedts
”Den sista tillflykten”, översättning Ervin Rosenberg – Weyler förlag