Blogg

Om identitet | Imre Kertész (1929-2016)

By 4 maj, 2021No Comments

I början av 1990-talet, inför en debatt mellan tyska och ungerska författare – där Imre Kertész deltar  – får han veta att ungerska myndigheter inte betraktar Kertész som representativ för ungerska intellektuella eftersom han bara har ett ämne, efter vad de anser. Det här skriver han om i uppföljaren till ”Galärdagbok”: ”En annan” (publicerad i Ungern 1997, till svenska 2003).

Det knepiga med ett sådant betraktelsesätt från den ungerska regeringen är att Imre Kertész – som nazisterna, enligt vad han menar, gjorde till jude (eftersom han växte upp i en assimilerad judisk familj där han i huvudsak kände sig som ungrare) – inte heller tillerkänns ungersk tillhörighet. Kontentan blir att han varken känner sig som jude eller ungrare.

”En annan” handlar en hel del om hans identitet. Vem är han om han varken är jude eller ungrare? Under den här perioden reser han runt i Europa och föreläser, särskilt i Tyskland där han sedan en tid tillbaka blivit mycket väl mottagen. Hans böcker översätts omedelbart till tyska. Någonstans i dagböckerna (förmodligen redan i ”Galärdagbok”) skriver han att Tyskland har kommit betydligt längre än Ungern i utvecklingen. Den utveckling som han då talar om är hur en nation erkänner, vidgår sådant som nationen en gång gjort sig skyldig till. Att i någon mening krypa till korset, att göra upp med sitt förflutna. I Ungern, menar Imre Kertész redan på ett tidigt stadium, tycks sådant vara omöjligt.

Det är följdriktigt – utifrån det här perspektivet – att Imre Kertész snabbt vinner erkännande i Tyskland men inte i Ungern. I det längsta förnekar man betydelsen av hans författarskap. Jag har länge tänkt att utvecklingen i dagens Ungern redan förebådades av Kertész, ett Ungern där Victor Orban och hans parti styr landet med järnhand och där demokratin mer och mer är satt på undantag och där gränserna har stängts mot flyktingar och invandrare. Victor Orban har suttit i Ungerns Parlament sedan 1990 som representant för det från början liberala partiet Fidesz. Under Orbans ledning har partiet blivit alltmer konservativt, högerpopulistiskt skulle en del säga.

Det förflutna man i Ungern förnekade i början av 90-talet förnekas än idag, det handlar framför allt om de ungerska nazister (pilkorsarna) som var nazisterna behjälpliga på många sätt, bland annat vid deportationen av de ungerska judarna mot slutet av kriget (1944). Det ungerska gendarmeriet övervakade – under ledning av nämnda pilkorsare – själva deportationen. De militära polistrupperna följde deportationstågen fram till den tyska gränsen, där SS tog över kontrollen för vidarebefordran till förintelseläger såsom Auschwitz-Birkenau.

I ”En annan” skriver Imre Kertész, för att understryka förnekelsen av vad som hände under kriget: ”Hur jag åser detta lands förfall, dess vändning in mot den självförintande paranoian.” Han bor i ett land, Ungern, där nationaldagen – långt efter murens fall – alltmer påminner om nationaldagarna på 40-talet. Med vämjelse konstaterar han att man ingenting tycks ha lärt. Trots demokratiseringsprocesser som pågår i hela östblocket sticker främlingsfientligheten åter upp sitt fula tryne. 

För att återgå till detta med identitet – som Kertész behandlar i dagboken ”En annan” – kände han sig alltså, medan han reste runt och föreläste om sitt författarskap, alltmer hemlös. Varken ungrare eller jude. Vem var han då enligt sin egen uppfattning? Identitetslös? Under kringflackandet gör han sig ett hem i hemlösheten, för att uttrycka det intrikat, genom att hävda att han framför allt är författare. I skrivandet har han sin verkliga hemvist.

Det Imre Kertész också brottades med var konstrasten mellan den snudd på totala obemärktheten i sitt eget land och den uppmärksamhet hans böcker alltmer kommer att röna i väst. Föreläsningsturnéer, uppläsningar. Han har svårt att se att den framgångsrike författaren är densamme som den marginaliserade överlevaren.

Med besk ironi och en stor portion humor går Imre Kertész tillrätta med sig själv och världen. Som exempel skriver han: ”Att inte förstå världen bara därför att den är obegriplig är dilettantism. Vi förstår inte världen därför att det inte är det vi har att göra här på jorden. Alltför mycket tänkande gör en människa antingen olycklig eller till mystiker.”

Det ska han säga, tänker man medan man läser sida efter sida av en författare som är en sann tänkare och en extraordinär intellektuell. Men han håller inte sig själv särskilt högt. Det beror bland annat på det problematiska med hans identitet.

Han vrider och vänder på begrepp och formuleringar. Det är helt enkelt en lisa för själen att läsa Imre Kertész. ”Mig själv?” skriver han, ”Vem är det? (om jag inte råkar ha ont i en tand eller i magen …)”.

I ”En annan” skriver han också: ”Jag vet inte varför förtryckets moral skulle vara naturligare än frihetens skadeverkningar. Torgskräcken hos en som fostrats av diktaturen”.

Det är mannen vars öde blev att skriva, som alltid kom att identifiera sig som författare i första hand. ”Alla frågar mig om Auschwitz”, funderar han, ”fastän det är om skrivandets hemliga glädje jag borde berätta för dem.”

Erik Löfvendahl