Blogg

Vad är stil? | Imre Kertész (1929-2016)

By 5 maj, 2021No Comments

Innan Imre Kertész tog itu med sitt stora ämne 1960 – enligt den ungerska regeringen hans ”enda ämne” – hade han ägnat sig åt lättare journalistik (eller snarare av makten påbjuden tillrättalagd dito), till och med varit någon sorts anmälare av skådespel och revyer. När man läser hans böcker återfinns denna hans bakgrund lite här och var, bland annat i den monologiska ”Den engelska flaggan”. Den Kertész jag lärt känna genom romaner och arbetsdagböcker är dock en sträng och stringent herre med en drastisk, intelligent, humoristisk och inte sällan målande stil. I ”Galärdagbok” skriver han någonstans att det finns ett ord som han mer eller mindre avskyr när det gäller stil och det är ordet ”spirituell”.

Att vara ”spirituell” är att skriva till intet förpliktande. Imre Kertész skrivande var på liv och död. Även om hans formuleringar ibland är så brant existentiella att de blir komiska (läs absurda) är det hela på blodigt allvar. Auschwitz finns närvarande i allt det han skriver, det finns – som han mycket riktigt har påpekat – också när han inte skriver om Auschwitz.

För Kertész – och för läsaren – skulle det kunna handla om närvaro. Jag tänker mig det hela som följer. ”Mannen utan öde” – med den 14-årige pojken som häpet och i någon mån naivt vittne till utplåningen av individen i koncentrationslägren – var ren och skär närvaro. ”Fiasko”, det absurda drama som det obefintliga mottagandet i Ungern av ”Mannen utan öde” gav upphov till, är någon sorts gestaltad verklighet, men snäppet lägre genremässigt än den totala närvaron i debutromanen. I ”Mannen utan öde” är stilen avskalad och ren, det enda som finns är det som pågår i lägren. I ”Fiasko” arbetar Kertész med en sinnrik romankonstruktion som påminner om ryska dockor, alltså berättelsen inuti berättelsen. Det är både en färdig roman och arbetet med den som skildras. Den enda friheten som finns när man lever i en betonggrå kommunistisk regim med trånga lägenheter och påtvingad tystnadsplikt är att skapa något i skymundan. I Auschwitz eller i Buckenwald – de olika läger där huvudpersonen Köve i ”Mannen utan öde” hamnar – finns ingen frihet att skapa. I efterhand har man hört talas om att man i somliga förintelseläger samlade ihop några lägerfångar som kunde traktera olika instrument för att bilda en orkester som makabert nog tog emot människor som vällde ut ur deportationstågen för att ha en lugnade inverkan på dem inför selektionen och de gaskammare som vissa hänvisades till. Men det kan ju knappast kallas för skapande.

”Galärdagbok” reflekterar över den verklighet eller ickeverklighet som romanerna – i synnerhet ”Mannen utan öde” – skildrar. ”Fiasko”, ”Kaddish för ett ofött barn” och ”Galärdagbok” är alla Auschwitz efterbörd, emedan ”Mannen utan öde” är Auschwitz såsom gestaltad närvaro.

1960 började Imre Kertész tydligen arbetet med ”Mannen utan öde”, femton år efter befrielsen. Men – som det står i arbetsdagboken – ”Det är ett år sedan jag började skriva på romanen. Allt måste kastas bort”.

Han lever i Budapest. Ungern är sedan ett antal år infogat i det sovjetiska östblocket (upproret 1956 slogs ju effektivt och brutalt ner). Marionettregeringen bevakar strängt sina medborgare. 1964 skriver Kertész i ”Galärdagbok”: ”Myndigheterna behandlar konstnärer som om de vore kriminella”.

När Imre Kertész arbetar med ”Mannen utan öde” går han tillväga på ett annat sätt än t ex Primo Levi. ”Är detta en människa?” karakteriseras egentligen av att författaren tycks vara noggrann i ett par avseenden, att inte hitta på något och att inte ägna sig åt några förskönande eller poetiska omskrivningar. Primo Levis roman är outhärdligt naken på det sättet.

Kertész använder sig av en annan metod. Först nedtecknar han sina egna minnen av deportationen och lägervistelserna, därefter skalar han mycket medvetet bort det biografiska stoffet, sina egna minnen, kort sagt. Han går mycket grundligt tillväga. Gör ett nogsamt researcharbete. Studerar all tillgänglig forskning och vittneslitteratur. Besöker de platser där romanen ska utspela sig.

Det är i sammanhanget viktigt att förstå att ”Mannen utan öde” inte är självbiografisk. Någonstans skriver Kertész att ”Det mest självbiografiska i min biografi är att det i ’Mannen utan öde’ inte finns någonting självbiografiskt”.

I ett inledningsanförande vid Svenska Akademiens symposium om vittneslitteratur i början av december 2001 säger Horace Engdahl: ”För att ett band skall återupprättas mellan offret och mänskligheten måste de kanske mötas just i oförståelsen inför det inträffade. Den tillrättaläggande historieskrivningen utgör ett hinder för ett sådant möte, och måste därför sättas inom parentes. Vittnesmålets värsta fiende är inte förtigandet utan patentförklaringarna”.

Jag tänker mycket på Kertész huvudperson Köves i ”Mannen utan öde” – som bevittnar något som han inte förstår, på ett icke moraliserande, snarare yrvaket sätt. Ordet ”patentförklaringar”, som Engdahl använder, undviker Imre Kertész sorgfälligt i alla sina böcker genom sitt ständiga ifrågasättande av allting från Guds existens till sin egen identitet.

I romanen ”Den engelska flaggan” (på svenska 2008) berättar Imre Kertész om den period av sitt liv som föregår arbetet med ”Mannen utan öde”. Ungern ockuperades av sovjetiska trupper 1948 och ett auktoritärt stalinistiskt styre etablerades. Under tiden fram till ungernrevolten 1956 arbetar Kertész som journalist. I det av sovjetsystemet ockuperade Ungern är individen utsuddad eller ointressant, sammanträdena på tidningens redaktion beskrivs därför som ”dödstråkiga”. Imre Kertész skildrar en ung man som alltmer längtar efter något som kan få honom att just känna sig som en individ.

När ungernrevolten är ett faktum i oktober 1956 hoppas jagberättaren – som egentligen långt senare håller en enda lång monolog inför sina före detta elever om just ”Den engelska flaggan” – att en ny tid ska komma. I några dagar hålls förhoppningarna vid liv. Det verkar som om Sovjet faktiskt kommer att dra sig tillbaka och överlämna landet åt upprorsmakarna. Det är egentligen om denna korta tid som den lilla boken handlar eller äger sin absoluta brännpunkt. Det monologiska i den påminner helt klart om ”Kaddish för ett ofött barn” där Kertész i en enda lång rasande monolog uttalar sitt ”Nej” till att sätta barn till en värld som tillåtit Auschwitz. Med ord som ”Jag vägrar vara fader, öde, Gud för en annan människa”.

”Den engelska flaggan” är mer intellektuell i stilen, mer humoristisk, mer resonerande, mer – om möjligt – vindlande. Ofta är det svårt att följa med i alla infall och associationer, det är absurditeter som beskrivs och ofta i denna med förlov sagt sprudlande monolog når författaren ibland någon sorts crescendon som nästan får mig att tänka på 1500-talsförfattaren Francois Rabelais. Det är vanvettiga beskrivningar av bindgalna partifunktionärer i Kertész bok. Det kan låta som följer: ”Jag upprepar; denne bestörte, villrådige, tjugoårige unge man (jag) som kastades fram och tillbaka mellan sin ständiga skräck och sin ständiga skrattlust, uppfattade bara att en man, som så sent som igår ännu var en koryfé här, en dag bara kunde liknas vid asätande hunddjur och föras bort i en svart bil vart som helst och när som helst – det vill säga att han (jag) bara märkte bristen på stabilitet”.

Som journalist beskriver han sig som en sorts ”fabriksarbetare” som producerade färdigformulerade fraser. Att uttrycka en egen tanke var förstås omöjligt. Jag läser denna krumbuktande evighetslånga monolog som en ren besvärjelse mot den tystnad som kunde omge en ung journalist fjättrad i en totalitär tvångströja. Han beskriver livet som en radda katastrofer, den ena värre än den andra. Om hoppet någonsin finns måste det effektivt kväsas av maktens koryféer.

Det roliga med ”Den engelska flaggan” är att berättaren – den monologiske – inte tycks komma till skott i det viktigaste avseendet med tanke på bokens titel, att berätta om den engelska flaggan. Han nämner den då och då för att hålla liv i åhörarnas nyfikenhet, men det dröjer väldigt länge innan den verkligen kommer på tal. Innan dess ursäktar han sig i all oändlighet för att han tycks ha väldigt svårt för att verkligen berätta om det ögonblick som historien gäller. Återblickarna lagras ovanpå varandra. Det förefaller som om det egentligen är en annan historia han hellre vill berätta. Han sitter dock – underhållande nog och berättartekniskt finurligt – fast i sin föresats.

Som hopplös litteraturvetare tänker man understundom: aha, här har vi verkligen ett exempel på ”berget som föder en råtta”. Men i det avseendet måste man ångra sig. ”Den engelska flaggan” klarar sig utmärkt väl utan den engelska flaggan, åtminstone så länge som den behöver göra det.

Erik Löfvendahl