Blogg

Pudeln, måsen och tuppen: Christian Morgenstern illustrerad

By 17 maj, 2021No Comments

Christian Morgenstern föddes när ett krig just avslutats och dog när ett annat snart skulle börja. Han kom till världen i München den sjätte maj 1871, året då Preussen besegrade Frankrike som övergick från ett kejsardöme till en republik, den fjärde, och då Bismarck grundade det Tyska riket. Diktaren med det vackra efternamnet som var en av de minst militanta männen i tyska riket drabbades tidigt av tuberkulos och dog ett halvår innan första världskriget bröt ut, i Meran/Merano dit han flyttat för det mildare klimatet än i Bayern och Berlin. Hade han levt sex-sju veckor längre hade han hunnit fira sin 43-årsdag.

Men han åstadkom mycket, både som diktare och översättare av bland andra Ibsen som han träffade i Oslo, Bjørnson, Hamsun och Strindberg vars Le Plaidoyer d´un Fou han förtyskade (Tage Aurell försvenskade den senare, som En dåres försvarstal). Morgenstern som tidigt var inläst på Nietzsche närmade sig mot slutet av sitt liv teosofin och Rudolf Steiner som han slog följe med på flera resor. Men det är dussinet diktsamlingar fram till Palmström och de postuma Palma Kunkel och Der Gingganz som gjort honom känd och mycket läst – de har gått i stora upplagor.

Zweitausendeins.de, den utmärkta tyska e-handeln för böcker, film och musik, erbjöd lagom till hundrafemtioårsdagen ett gediget urval av hans dikter i Die Galgenlieder, för mycket modesta 7,90 Euro (320 sidor, linneband). Morgensterns dikter är värda alla pengarna, det visste redan hans nitton år yngre kollega Kurt Tucholsky (som dog i Göteborg 1935 och är begravd på kyrkogården i Mariefred): ”För mig är hans Sånger från galgen en av 1900-talets viktigaste böcker… man vet inte vad man ska beundra mest: clowneriet eller den djupa visdomen.” Samma sak kan sägas om andra besläktade själar: nonsensmästaren Edward Lear, kanske också Lewis Carroll, och här hemma Harriet Löwenhjelm, tidigt avliden i samma sjukdom.

Enligt Tucholsky kan varje äkta Morgenstern-fantast många av hans dikter utantill. Jag hörde tidigt till den skaran, och gör det nog fortfarande. Under mitt sista år på gymnasiet kom den del av Bonniers allmänna litteraturhistoria som Ingvar Holm, teaterhistorikern och experten på Ola Hansson och Harry Martinson, skrev, Från Baudelaire till första världskriget. Det grumsades att han blev fort klar eftersom han lånat en hel del från förlagor, om det nu var en sanning med modifikation eller bara tal från illvilliga sladdertungor. Å andra sidan blev Bengt Holmqvist aldrig färdig med fortsättningen på sin encyklopediska del i serien, om den moderna litteraturen. Den skulle ha kommit i två band, något som huvudredaktören Eugène Napoleon Tigerstedt utlovat både i förordet och i det separata registerhäftet.

Ingvar Holms del var en bok som jag läste med iver och lärde mig mycket av, ett bra tag styrde den min läsning. Den avslutas med en berömd bilddikt, Morgensterns Fisches Nachtgesang, som den geniale formgivaren Vidar Forsberg dessutom lät trycka i guldskrift på bokens främre pärm. Guillaume Apollinaire, som dog i spanska sjukan två dagar innan första världskriget avblåstes, hade ungefär samtidigt skrivit sin bekanta bilddikt med duvan ovan fontänens vattenkaskad. Men redan barockpoeterna åstadkom mängder av sådant, bland annat dödsdikter formade som urnor, timglas eller liemannen som Carl Fehrman och andra skrivit mycket om, bland de senaste Daniel Möller.

Fiskens nattliga sång är suverän i sin geniala enkelhet, oberoende av vad man vill lägga in i de båda typografiska tecken som han växlade mellan – kanske skrevs den mest på lek utan några djupare intentioner. Ingvar Holms slutrader om honom och dikten förtjänar att citeras: ”Inget tyder på att Morgenstern hade någon polemisk avsikt mot samtidslyriken när han skrev sina dikter men uppenbart är att Galgenlieders och Palmströms skämt rör sig inom precis samma tanke- och stoffkrets som symbolismen. Även de eteriska andelutor som stimulerats av Verlaine till viskande harmonier, Il pleure dans mon cœur, togs till vara men omsatta i vatten, sublimerade till blotta rytmschemats bågar och streck i den berömda Fisches Nachtgesang.”

Samma år som jag läste Ingvar Holms nyutkomna bok fick jag ett stipendium från Sverige-Amerika Stiftelsen och hade turen att hamna på Ivy League-universitetet Dartmouth College i Hanover, New Hampshire, med Vermont på andra sidan Connecticutfloden. Universitetets mest kände alumnus var poeten Robert Frost vars bondgård fanns bortom delstatsgränsen och som ibland gästföreläste på sitt gamla universitet. Han hade avlidit året innan jag kom dit, men jag hade förstås sett filmen från Kennedys installation när den vithårige åldrige diktaren hade svårt att hålla ordning på sitt manuskript i den bitande vinden, i det tal som hans sena, mycket unga och mycket upphaussade efterföljare Amanda Gorman hade nytta av för sin långa dikt som hon läste upp när Joe Biden svors in, och som det blev ett lätt löjligt rabalder om på olika håll när översättare med de rätta icke-litterära kvalifikationerna skulle vaskas fram.

En av kurserna på Dartmouth som jag följde var dels praktisk, dels teoretisk. Den samlade få men entusiastiska elever – en av dem, David Godine, blev senare en känd förläggare i Boston. Kursen leddes av den legendariske typografen och bokhistorikern Ray Nash som hade undervisat den i många år. En teoretisk del handlade om bokens historia, med många exempel från samlingen av bibliofila dyrgripar som han bragt samman på Dartmouth. Vi körde också ner till New York i två bilar – fler var vi inte – för ett studiebesök till J.P. Morgan Library i New York, miljonären som haft nästan obegränsade pengar att köpa vad han och hans kunskapare fick ögonen på (hans miljonärs- eller miljardärskollega Andrew Carnegie inrättade samtidigt mängder av mera modesta lånebibliotek).

Den andra delen av Ray Nashs kurs var praktisk, med egna övningar i hur böcker kommer till. Jag har skrivit om detta både i ett gammalt nummer av Bokvännen, och häromåret i Biblis, apropå Alexandra Borgs och Nina Ulmajas utmärkt intressanta och typografiskt klargörande Strindbergs lilla röda. Resultatet av mina ansträngningar i Ray Nashs boktryckeri blev ett anspråkslöst men ganska tilltalande litet häfte, tryckt i femton exemplar: Six poems by Christian Morgenstern. Av det finns två-tre stycken kvar av, högt räknat. Jag minns inte längre varför jag inte kallade det Sechs Gedichte, alla är på tyska.

Den hjältemodiga svarta pudelns metamorfos inledde, han som det blev så helveteshett för när hans matte fortsatte konsertera vid flygeln trots hans hylande. Vid morgontuppens galande har han åldrats: när han vaknar har hela pälsen blivit silvervit (det står var och en fritt att läsa dikten metafysiskt).

Så följer på ett helt uppslag men utan bild den bekanta och ofta citerade dikten om Der Werwolf som i en lekfull tysk grammatik låter sig böjas i fler former än på svenska, som byskolläraren demonstrerar:

”Der Werfwolf – sprach der gute Mann,/ Des Weswolfs, Genitiv sodann,/ Dem Wemwolf, Dativ, wie man´s nennt/ Den Wenwolf, damit hat´s ein End.”

Men när vargen ska böjas i flertal uppstår problem: Wölfe går bra, “doch, Wer gäb´s nur im Singular.” Vargen smiter iväg blind av tårar:

”Der Wolf erhob sich tränenblind/ er hatte ja dock Weib und Kind!”

Men eftersom han inte var någon lärd varg kunde han tacksamt smita undan. (En helt annan varg hörde till min ivriga läsning den gången, Hermann Hesses roman Stäppvargen, vars Harry Haller bor i ett hyreshus med aspidistror i trappuppgången och som får en märklig pamflett stucken i handen som i vissa upplagor tryckts som ett särskilt häfte i annan färg, en bra bit in i boken.  Mozart-finalen i ett spegelhus är fantastisk). Den tredje Morgenstern-dikten jag handsatte med blytyperna var Das Nasobem, ett djur som inte förekommer varken i Meyers konversationslexikon, Brehms Djurens värld, eller i uppslagsverket Brockhaus. Han är fritt uppfunnen av författaren: ”Er trat aus meiner Leyer/ zum ersten Mal ans Licht”. Släktingar till sådana djur hittar man på många håll, hos Edward Lear, hos den Harriet Löwenhjelm som skjutit en dront, och bland Beppe Wolgers djur som inte finns.

Och så Möwenlied, de tre berömda stroferna om måsarna som alla ser ut som om de heter Emma och som man kan beskjuta med skrot. Men inte Morgenstern, han låter dem hellre leva och fordrar dem med rågbröd och röda russin (Zibeben hörde till de glosor jag fick slå upp i lexikon). Och så sensmoralen: vi människor kommer aldrig att kunna flyga som måsar, men vissa av oss kan döpas till Emma, det borde vi kunna nöja oss med. – Samma termin som jag skar det träsnittet gav man Tjechovs Måsen på Dartmouths studentteater, med entusiastiska amatörskådespelare varav de kvinnliga lånades in utifrån. Då fanns bara manliga studenter där, övergången till co-ed dröjde ännu några år. Under helgerna tog sig de bilburna som hade tid och råd till Vassar, Mount Holyoke, Radcliffe och andra lika enkönade fast kvinnliga colleges och universitet i närheten.

 

Den sista dikten jag tog med i häftet var den om Hönan, Das Huhn fast jag för effektens skull förvandlade den till Der Hahn, en tupp med en ståtlig röd kam. Också där märks Christian Morgensterns vänliga tolerans (och hans efternamn var ju ovanligt vackert: Morgonstjärnan – ett ord nyss använt som boktitel av Karl-Ove Knausgaard. Så hade den socialdemokratiska avisan i Ystad kunnat kallas men man latiniserade morgonrodnaden till Aurora). Hönan som spatserar fram och tillbaka på järnvägsstationen hör inte hemma där, och paniken lurar om hörnet. Var är stinsen, kan han inte göra något åt saken? Men: Låt oss hoppas, ja låt oss säga det högt: hönan äger vår medkänsla till och med när den stör ordningen…Storm i ett vattenglas, en mild påminnelse om preussisk disciplin och en profetia om vad som skulle komma?

Som frontespis i häftet tryckte jag min handskurna bild på Christian Morgenstern själv som faktiskt blev ganska porträttlik, med eftertänksamma ögon, helskägg och märkt av den livslånga sjukdom som lade honom i graven alldeles för tidigt. Men hans dikter lever.

Ivo Holmqvist